Els (71): “Om jag hade blivit mer lyssnad på då, hade jag känt mig mindre osäker.”

Lästid: ca 4 minuter

Senast uppdaterad: 30 januari 2026

Författare:Redaktionen SeeMe-nopause

Woman with shoulder-length gray hair wearing a dark knit cardigan, sitting on a beige sofa in a modern living room with soft daylight and kitchen in background.

Innehållsförteckning

Els jobbade inom grundskolan och kombinerade sitt deltidsjobb med att vara mamma till två döttrar. När hon slutade med p-piller vid ungefär 43 års ålder märkte hon några subtila förändringar, men det var inte särskilt tydligt. "Jag slutade bara med p-piller, jag tänkte inte så mycket mer på det." Klimakteriet? Det pratades knappt om det.

“Under möten stod mina kollegor med huvudet ut genom fönstret. Det var förstås vallningar. Ett av de få symtom som var kända på den tiden.”

Jag hörde mest om vallningar, men jag hade knappt några själv.

“Jag var i början av fyrtioårsåldern och slutade med p-piller, som då hade ett negativt rykte i media. Efter det fick jag inte längre mens.” Hon kände inte igen några andra tecken direkt. Vallningar — som alla verkade prata om — hade hon knappt. “Jag såg det mest hos mina kollegor: de ställde sig plötsligt vid det öppna fönstret under möten för att svalka sig. Då förstod jag: åh, det hör till.”

I media hörde hon ingenting om det. “Jag har aldrig läst något eller sett någon information om det. Internet fanns, men inte plattformar som denna.” Det kändes som något man bara skulle uthärda.

“Först nu vet jag att mina ledproblem också kunde bero på klimakteriet.”

Medicinsk hjälp brast: “Det ställdes inga följdfrågor”

Under perioden då hon kämpade med ledvärk och sömnproblem flyttade hon ofta, vilket gjorde att hon träffade flera olika husläkare. “Jag gick flera gånger, men ingen av dem nämnde att det kunde ha något med klimakteriet att göra. De ställde heller inga följdfrågor.”

Även om en läkare då faktiskt beställde en bentäthetsmätning och ett blodprov, kände hon sig inte lyssnad på i den medicinska vägledningen. “I efterhand tycker jag att det är synd. Om någon då hade sagt: ‘Det här kan höra till’, hade jag känt mig mindre osäker, och kanske hade jag också haft mindre besvär nu.”

Inom familjen och vänkretsen kände hon sig lyckligtvis stöttad. “Mina väninnor har jag känt sedan föräldrakursen – vi kallar oss själva för Tuttenklubben. Redan då kunde jag prata bra med dem, och det kan jag fortfarande. På jobbet var det annorlunda; där skämtades det lite om det.”

Jag tänkte ofta: sluta gnälla, det här hör bara till.

“Jag gjorde inte mycket åt det då, men skulle nu ställa fler frågor”

På den tiden gjorde Els inte mycket åt sina besvär. “Man körde bara på. Jag kände inte att jag fick klaga. Det togs inte på allvar, så då nämner man det inte heller.” Vad hade hjälpt henne? “Tillgång till information. Som ni gör nu med SeeMe-nopause. Att kunna läsa att man inte är ensam.”

När hon ser tillbaka nu känner hon mildhet. “Jag tycker det är synd att jag upplevde det så då, men jag förstår också att kunskapen inte var på samma nivå som idag. Ändå skulle jag idag ställa fler frågor: var kommer dessa besvär ifrån? Och vad kan jag själv göra?”

“Hade jag då kunnat läsa det jag vet nu, hade jag känt mig säkrare i samtal med läkaren. Kanske hade jag också kunnat uttrycka tydligare vad jag behövde.”

Els’ tips till dagens kvinnor

Els hoppas att dagens kvinnor vågar använda all den information och hjälp som faktiskt finns. “Du behöver inte vänta tills det går över. Och ta dig själv på allvar. Särskilt i kontakten med din gynekolog. Du behöver inte vifta bort det eller tänka att det bara hör till. Ställ frågor, följ upp, sök information: det gör skillnad. Och det får du verkligen unna dig själv.”

Kanske känner du igen några av besvären i den här berättelsen. Undrar du om du också är i klimakteriet? Menopaus-testet kan ge dig de första svaren.