Disa (52) är gift och har fyra barn som hon tar hand om. Hon bor i Nederländerna sedan tjugo år tillbaka. I hennes familj pratar man sällan om kroppen eller om att bli äldre. Och absolut inte om klimakteriet. Det var ett ämne som helt enkelt inte existerade. Tills hennes kropp började förändras.
Först trodde jag att jag var sjuk. Sedan trodde jag att jag hade gått in i väggen. Jag undrade om jag höll på att förlora mig själv.
I hennes familj och bekantskapskrets finns det ämnen som man inte pratar om. Inte ens med sin partner eller mamma. ”Inte för att det är förbjudet, men det ligger i luften. Man lär sig med tiden vad som är bäst att behålla för sig själv.” Så har det alltid varit för Disa. Man pratar inte om sin mens och absolut inte om vad som händer när man blir äldre.
För ungefär tre år sedan fick Disa sina första besvär. Tanken på klimakteriet slog henne inte direkt. Först kom värmevallningarna. ”Som om någon satte på en ugn inuti mig”. Hon trodde att hon var sjuk. Sedan började de nattliga svettningarna. Hon låg och vred sig i timmar och kunde knappt fungera på dagarna. Då trodde hon att hon drabbats av utbrändhet. Sedan blev hon plötsligt väldigt känslosam eller rasande. Hon undrade om hon höll på att förlora sig själv. ”Jag skämdes. Huvudet hängde inte med som förr. Allt kändes övermäktigt. Jag glömde saker. Min kropp förändrades, och med den mitt självförtroende.”
Jag försökte dölja det länge. För i min omgivning finns det inte mycket utrymme för den här typen av sårbarhet.
Hennes omgivning förväntade sig att hon skulle ta hand om andra, bära allt, vara stark och inte klaga. Alltid bara köra på. ”Jag har alltid känt att ens värde som kvinna är kopplat till fertilitet och förmågan att ta hand om andra. Klimakteriet? Det innebar slutet på allt det där.” Hon kände sig utanför. Hennes man märkte att hon var annorlunda, men förstod inte. Han frågade varför hon var så lättirriterad, varför hon grät så ofta. Disa kunde inte ge honom något svar. Hon visste inte riktigt själv. Hennes mamma sa att hon borde gå ut oftare för att få lite frisk luft och ”rensa huvudet”. En väninna sa att alla har det stressigt. Att hon bara måste vara stark.
Till slut orkade hon inte längre ta sig ur sängen. Hon var inte sjuk, men det gick bara inte. Allt i hennes kropp skrek: stopp. Det var då hon motvilligt gick till husläkaren. Efter att hon hade berättat sin historia för läkaren sa hen lugnt: ”Det låter som att du är i klimakteriet.” ”Som om en börda föll från mina axlar.” Äntligen fick hon ett erkännande, och kände sig stolt över att hon hade tagit steget att söka hjälp. Ändå ville hon först förneka det. Inte för att hon inte trodde på läkaren, utan för att hon var rädd för vad det innebar. För Disa innebar det en bild av att vara: gammal, förbrukad, inte längre kvinnlig, oanvändbar.
Läkaren rådde henne att gå till en specialist. Hon fick med sig några broschyrer, men gömde dem när hon kom hem. Tänk om hennes man skulle se dem, eller barnen? Ändå gick hon till en hormonrådgivare. ”Och där fick jag för första gången i mitt liv höra att det jag kände var helt normalt. Att tusentals kvinnor går igenom exakt samma storm. Inte för att de är svaga eller överkänsliga, utan för att deras kroppar förändras. Och att det inte är något att skämmas över.” Det kändes som en befrielse, men det var också smärtsamt. Hon kände att hon hade svikit sig själv i flera år. Men att få prata hjälpte. Hon fick praktiska råd och lärde sig att sätta gränser. Hon började promenera, skriva och fokusera på sin andning. Små saker som gjorde stor skillnad.
Disa tog upp ämnet med sin man igen. I början var det obekvämt, fyllt av oförståelse och tystnad. ”Jag berättade ärligt hur jag kände. Han förstod kanske inte allt, men han lyssnade.” Hon har satt gränser gentemot sin omgivning. Hon berättar inte för alla vad som pågår, men hon är inte heller tyst längre om någon fäller en kommentar. ”Ibland blir det tyst då, men det är okej.” Disa mår bättre nu än tidigare. Hon har accepterat sin nya fas i livet. Hon lär sig att hantera den, särskilt klimakteriet och omgivningens reaktioner. Det tar tid, men hon har fått en ny förståelse för sin kropp och känner sig tryggare i sig själv.
Kanske känner du igen dig i besvären som beskrivs i den här berättelsen? Undrar du om du också är i klimakteriet? Vårt klimakterietest kan ge dig en första indikation.
