Senast uppdaterad: 

Lena (45) om trötthet, gråtattacker och vägen tillbaka till sig själv

Lästid: ca 6 minuter
Senast uppdaterad: 
Redaktionen SeeMe-nopause
Författare:Redaktionen SeeMe-nopause
ehealth_German_women_with_brown_bobline_hair_and_she_is_50_ye_89da367b-7b54-4490-9d7f-567f8c00471e_1

Innehållsförteckning

Lena (45) är konstnär, bibliotekarie och mamma till två barn. I många år kände hon sig energisk och kreativ. Men för några år sedan började hennes energi sakta försvinna. Hon blev allt tröttare och tappade lusten för saker hon tidigare njöt av. Först senare upptäckte hon att hennes besvär hängde ihop med klimakteriet.

Det kändes som om ett grått täcke låg över mitt liv. Jag stod där och såg på, men kände ingenting längre.

Trötthet, svettningar och yrsel som blev allt värre

För några år sedan började Lena märka att något förändrades. "Jag var trött allt oftare. Inte bara trött efter en hektisk dag, utan en trötthet som verkade sitta djupt inne i kroppen. Även efter en natts sömn kände jag mig inte utvilad."

Dessutom började hon svettas allt oftare. Inte de klassiska vallningarna som hon alltid hade förknippat med klimakteriet, utan plötsliga svettningar vid oväntade tillfällen. "Det hände i mataffären, eller bara när jag satt lugnt i soffan." Hon började också känna av yrsel. "Ibland kändes det som om världen tippade till och jag tappade balansen."

Sakta förändrades även hennes sinnesstämning. Saker hon normalt sett njöt av, som att ta en kaffe med en vän, promenera eller måla i sin ateljé, kändes plötsligt som en enorm ansträngning.

Jag kunde grubbla i timmar, ibland dagar, över de minsta besluten. Det gjorde mig verkligen galen på mig själv.

Tvivlande, gråtattacker och en diagnos som inte förklarade allt

Det som kanske påverkade Lena mest var hennes plötsliga obeslutsamhet. "Jag kunde tidigare fatta beslut ganska enkelt, men plötsligt kunde jag grubbla i timmar eller till och med dagar över de minsta sakerna. Skulle jag boka det mötet? Vad skulle jag laga för mat? Skulle jag ta fram mina penslar eller låta bli?" Utöver detta kom oväntade gråtattacker. "Ibland under matlagningen, ibland i bilen eller mitt i natten. Jag kände inte igen mig själv längre. Jag undrade allt oftare om jag var deprimerad."

Efter ett tag bestämde hon sig för att gå till läkaren. Läkaren konstaterade att hon hade en depression. Enligt läkaren var det inte förvånande: Lena hade nyligen gått igenom en skilsmässa, en period som hade inneburit mycket stress. Trots att det var hennes eget beslut kände hon sig skyldig gentemot sina barn.

Läkaren skrev ut antidepressiva. Lena började med medicinen i hopp om att må bättre. "Men efter tre månader märkte jag att jag bara kände mig ännu mer frånkopplad från mig själv. Mina känslor var avtrubbade. Ingen glädje, ingen sorg, bara tomhet. Då började jag undra: kan detta verkligen vara lösningen?"

Först när någon tittade på mina hormoner och min kropp som en helhet föll pusselbitarna på plats.

En annan syn på hennes besvär

Via via hamnade Lena till slut hos en ortomolekylär terapeut som var specialiserad på hormoner. "Under de första samtalen kände jag mig genast hörd. Det tittades inte bara på mitt huvud eller mina känslor, utan på hela min kropp."

Undersökningar visade att Lena redan var i klimakteriet. Hennes hormoner svängde kraftigt, vilket kunde förklara många av hennes besvär. Dessutom visade det sig att hennes tarmhälsa inte var optimal. Terapeuten förklarade att tarmarna och hjärnan samarbetar nära. Om din tarmhälsa är i obalans kan det också påverka din energi och ditt humör.

Med dessa insikter började Lena arbeta med sig själv. Hon ändrade sin kost, började med kosttillskott och försökte skapa en lugnare livsstil. "Det var ingen snabb lösning, men sakta kände jag att något förändrades. Min energi kom tillbaka, bit för bit, och jag började få lust att måla igen."

Hormonbehandling och att långsamt hitta tillbaka till balansen

Trots detta kvarstod vissa besvär. Tröttheten var mindre, men inte helt borta. Terapeuten föreslog därför att hon tillsammans med sin läkare skulle undersöka om hormonbehandling kunde vara ett alternativ. "Först tvekade jag. Ännu en medicin. Men hon förklarade att dagens hormonbehandlingar liknar våra egna hormoner och att många kvinnor har nytta av dem."

Vid det här laget hade Lena en ny läkare, efter att ha flyttat till en annan stad. "Det var en kvinnlig läkare i ungefär min egen ålder. Jag kände genast förståelse." Tillsammans beslutade de att påbörja en provbehandling. Sakta började något förändras. "Det gick inte över en natt, men steg för steg märkte jag förbättringar. Gråtattackerna blev färre, min energi ökade och jag började njuta av små saker igen."

Även hennes kreativitet kom tillbaka. Hon hade inte målat på flera månader. "När jag tog fram mina penslar igen kändes det först nervöst. Men snart märkte jag att kreativiteten fortfarande fanns där."

Idag känner Lena sig mycket mer som sig själv igen. Hon använder fortfarande hormoner och fortsätter att vara uppmärksam på sin kost, vila och livsstil. "Det är fortfarande en balansgång ibland, men jag har lärt mig att lyssna bättre på min kropp."

Det hon framför allt har lärt sig vill hon dela med andra kvinnor. "Besvär som depression sitter inte alltid bara i huvudet. I mitt fall spelade hormoner och min tarmhälsa en stor roll. Den insikten har verkligen förändrat mitt liv."

Kanske känner du igen några av besvären i den här berättelsen. Undrar du om du också är i klimakteriet? Menopaus-testet kan hjälpa dig att få mer insikt.

Vill du veta om du är i klimakteriet? Få svar direkt.

Lär dig att förstå dina klimakteriebesvär och upptäck vad du kan göra