Monique är mamma till två döttrar och jobbar som administrativ assistent på ett byggföretag. Hon har aldrig varit riktigt smal; som barn var hon redan knubbig och under tonåren fick hon ofta höra kommentarer om sin vikt. Hennes föräldrar levde ohälsosamt. Fritösen användes flitigt och matlagning var inget de gjorde med glädje. Många år senare lärde sig Monique att laga mat själv och hittade en balans mellan hälsosam kost och träning. Hon lyckades hålla vikten stabil i flera år, men runt 45-årsåldern förändrades allt.
Min energi försvann, mitt humör svängde och vågen visade allt högre siffror. Vad jag än gjorde, fortsatte jag att gå upp i vikt.
"Så här i efterhand började det nog redan runt min 45-årsdag," berättar Monique. "Jag sov sämre och blev lättare irriterad. Min kropp krävde hela tiden sötsaker, något jag aldrig hade upplevt tidigare. Eftersom jag var så trött hoppade jag över gymmet allt oftare. Jag tänkte att det skulle gå över av sig självt, men inom några månader märkte jag att mina kläder satt tajtare."
Monique minns skammen i provrummet. "Klänningar som jag tidigare kände mig så kvinnlig i visade plötsligt alla mina osäkerheter. Jag kunde inte längre möta min egen blick i spegeln."
En dag fick Monique en väckarklocka. "Jag hade precis tryckt i mig cheesecake som blivit över från min dotters födelsedag. Jag kände mig svag och arg på samma gång. Och plötsligt tänkte jag: det här går inte längre. Jag började träna igen, var strikt med min kost och ställde undan vågen. Jag ville ge mig själv tre månader för att se resultat."
Men efter de månaderna kändes kläderna bara ännu tajtare. "Jag tog fram vågen och såg att jag hade gått upp tre kilo. Det kändes som om allt mitt hårda arbete hade varit förgäves."
På sin dotters inrådan, som är sjuksköterska, lät Monique kontrollera sina blodvärden. "Jag tänkte: det är säkert min sköldkörtel. Men allt visade sig vara i sin ordning."
Hennes husläkare föreslog att hon skulle äta mindre kolhydrater och hänvisade henne till en kombinerad livsstilsintervention (GLI-program). "Jag började med gott mod och tänkte: det här kommer att göra skillnad. Men trots all min ansträngning och vägledning fortsatte jag att gå upp i vikt. Under hela perioden gick jag upp ungefär 20 kilo."
Jag gjorde allt rätt, men min kropp motarbetade mig.
När Monique läste om mediciner som GLP-1-injektioner (semaglutid) bestämde hon sig för att prata med sin husläkare igen. "Hon lyssnade utan att döma och gick tillsammans med mig igenom om jag kunde vara berättigad. Eftersom mitt BMI var över 30, jag redan hade genomgått ett GLI-program och klimakteriet förmodligen spelade en stor roll, fick jag börja."
De första veckorna var en omställning. "Jag hade mindre aptit och kände mig ibland illamående. För första gången på flera år började vågen visa lägre siffror. Det var precis vad jag behövde."
Sakta men säkert gick Monique ner i vikt. "Efter månader av hårt arbete, medicinering och stöd från min husläkare började jag känna igen mig själv i spegeln. Min energi kom tillbaka, jag fick lust att göra roliga saker igen och att vara intim med min man. Inte för att jag ville vara vacker för honom, utan för att jag kände mig vacker för mig själv."
"Var inte för hård mot dig själv och sök hjälp om det inte går. Du behöver inte göra det här ensam."
Om du, precis som Monique, vill ta reda på om du är berättigad till en Kombinerad Livsstilsintervention (GLI), kan du läsa mer här.
Passar inte GLI-programmet din situation? Då kan du tillsammans med en läkare också utforska andra behandlingsalternativ, som viktminskningsmedicin. Läs mer om viktminskningsmedicin här.
