Svetten rann från hela hennes ansikte. Hon ville inte göra situationen värre och satt därför helt tyst tills vallningen var över och hon kunde gå och duscha. Jag såg det hända. Det var verkligen outhärdligt.
Samma vän hade, förutom dessa vallningar, också problem med vad hon kallade "hjärndimma". "Jag kan bara inte tänka längre," sa hon. "På jobbet måste jag ibland läsa texter tio gånger, och ändå fattar jag inte vad det står."
Själv känner jag inte igen dessa besvär, men jag har andra problem: dålig sömn, kort stubin och mindre lust till sex. Inte heller särskilt roligt. Om man skulle dela in klimakteriebesvär i lätt, medel och svår, så hamnar jag i kategorin medel och min vän absolut i svår.
Min syster däremot förstår inte alls varför alla gör en sådan "stor grej" av det. Hon skulle inte ens hamna i kategorin lätt. Hur kan det vara så stora skillnader?




