Cynthia (54) är gift, mamma till två barn och jobbar på en bank. I många år var hon den som fixade allt hemma. Tills hon märkte att hon började reagera annorlunda. Kortare, hårdare och snabbare irriterad. “Jag blev chockad över mig själv. Det är nog det bästa sättet att beskriva det på.”
Min man sa något litet och jag kände direkt motstånd. Mina barn ställde en fråga och jag hörde mig själv snäsa av dem. Efteråt stod jag där och tittade på det som om det inte var jag som gjort det. Det var det värsta.
Cynthia var van vid att göra mycket på en gång. Jobb, hushåll, familj: hon gillade att ha koll på allt. Men långsamt förändrades det. “Det blev fullt i huvudet. Som om alla ville något av mig samtidigt, även när det egentligen inte var så.”
Det märktes mest hemma. Hon sov sämre, blev snabbare trött och hade mindre tålamod. Ibland såg hon hjälplösheten i ögonen på sin man och sina barn. “Det var hemskt. I de stunderna kändes det som att jag verkligen inte kunde göra på något annat sätt.”
Även relationen med hennes man förändrades. När han ville krama henne drog hon sig ofta undan. “Inte för att jag medvetet ville ta avstånd. Jag hade bara inget utrymme för det. Och direkt efteråt tänkte jag: vad håller jag på med egentligen?”
Det här avståndet gjorde henne osäker. Hon började undra om hon fortfarande tyckte att hennes man var attraktiv och om hon kände samma sak för relationen som tidigare. Men hon sa inget om det. “Jag visste inte ens själv vad de känslorna betydde. Vad skulle det då väcka hos honom om jag sa det högt?”
Hon var inte van vid att prata om känslor. “Hemma hos oss pratade man inte så lätt om vad som pågick inom en. Man löser saker och går vidare.” Så hon låtsades att det nog inte var så farligt. Men det var det.
En kväll satt Cynthia ensam vid köksbordet efter att resten av familjen gått och lagt sig. “Jag visste bara att jag inte längre kände igen mig själv.” En väninna berättade att hon hade upplevt liknande förändringar i samband med klimakteriet. Det fick Cynthia att börja fundera. “Gör jag fortfarande det jag vill? Blir jag fortfarande lycklig av min relation? Av mitt jobb? Plötsligt började jag omvärdera allt.”
Eftersom Cynthia ville veta om klimakteriet kunde spela en roll bokade hon en tid hos en läkare. Det kändes jobbigt. “Vid vallningar kan man säga: jag har femton vallningar om dagen. Det är konkret. Vad skulle jag säga? Jag är inte längre social och vet ibland inte ens vad jag känner för min man?”
Läkaren tog hennes berättelse på allvar och föreslog att hon skulle prata med någon. Inte för att genast sätta en etikett på hennes känslor, utan för att bättre förstå vad som pågick. “Jag har aldrig riktigt lärt mig att prata om känslor. Men då förstod jag i alla fall: jag kommer inte vidare genom att bara köra på ännu hårdare.”
Under samtalen insåg Cynthia hur mycket hon alltid fixade för andra. “Allt kretsade kring min man, mina barn, mitt jobb och hushållet. När någon frågade vad jag behövde visste jag inte ens svaret. Det blev verkligen en väckarklocka.” Hon lärde sig att göra små saker annorlunda: att stanna upp innan hon reagerade, att säga till när huvudet var fullt och att inte lösa allt direkt.
“Och framför allt: prata.”
Det första riktiga samtalet med hennes man kom spontant i köket. Cynthia berättade att hon inte längre kände igen sig själv och att hon snabbare blev överväldigad.
“Jag sa att mitt avstånd inte nödvändigtvis betydde något om honom. Att jag själv inte heller riktigt förstod vad som hände.”
Hennes man var tyst en stund. “Sedan sa han: ‘Jag trodde att du tog avstånd från mig.’ Det tog hårt. För det var precis det jag inte ville.” Efter det började de prata oftare. Under promenader, när de lagade mat eller i bilen. Cynthia blev också mer öppen mot sina barn. Hon berättade att hon ibland blev snabbare överstimulerad och då behövde lite tid för sig själv.
Hemma förändrades fördelningen långsamt. Hennes man tog oftare över saker, barnen gjorde mer själva och Cynthia försökte att inte automatiskt fortsätta så fort huvudet blev fullt. “Att bara sätta sig ner och inte göra någonting kändes först obekvämt. Som om jag lämnade något ogjort.”
Det som framför allt förändrades var att Cynthia inte längre behövde bära allt ensam. Hon kunde säga vad som hände, utan att genast behöva lösa det. “Skuldkänslan är inte helt borta. Men den styr mig inte längre.”
Nu har Cynthia varit i klimakteriet i ungefär två år. Den oro hon kände då har minskat kraftigt. Hon ville inte lämna sin relation. Däremot upptäckte hon att hennes jobb inte längre passade henne.
“Mitt jobb gav mig för mycket stress. Nu har jag ett arbete med trevliga kollegor där jag känner mig mycket bättre.”
Vad vill hon framför allt säga till andra kvinnor?
“Om du inte längre känner igen dig själv, gå då inte ensam och bär på det bara för att du inte exakt kan förklara vad som pågår. För mig började något först förändras när jag började prata om det.”
Under klimakteriet kan förändringar i sömn, humör och belastbarhet påverka hur du mår och reagerar. Samtidigt kan sådana besvär också ha andra orsaker. Diskutera därför ihållande eller allvarliga besvär med en vårdgivare.
Hos SeeMe-nopause hittar du information om klimakteriet, möjliga besvär och behandlingsalternativ. Vill du diskutera dina besvär och möjligheter personligen? Då kan du starta en onlineintagning.
Cynthias berättelse beskriver hennes personliga erfarenhet. Psykiska besvär och förändringar i relationer kan ha olika orsaker.
