Carina (53) är företagare, mamma till två, partner och framför allt kvinna. Hon lever ett hektiskt liv där hon inte bara är sin egen chef utan också tar hand om sin familj med två tonåringar. När klimakteriet närmade sig började hon märka allt fler subtila förändringar i både kropp och sinne. “Det var inte alltid lätt med mitt hektiska jobb.”
I början kändes det som om jag blev en annan person. Jag var tvungen att lära känna mig själv på nytt. Det var faktiskt väldigt fint också.
När hennes menstruation förändrades vid 48 års ålder och energinivån började variera, insåg hon att hennes kropp gick in i en ny fas.
“Jag kände på alla sätt att detta var en vändpunkt i mitt liv. Flera av mina väninnor och min syster var redan i klimakteriet, och jag kände igen mig i deras berättelser. Jag trodde dock att mina besvär skulle vara milda. Ren förnekelse, inser jag nu.”
Det var som om klimakteriet smög sig in i mitt liv steg för steg. Först märkte jag ingenting, men ju längre tiden gick, desto större påverkan fick det. Jag gick igenom en känslomässig berg-och-dalbana.
Klimakteriet gick inte obemärkt förbi för Carina, varken på ett positivt eller negativt sätt. “Å ena sidan kände jag mig friare. Jag blev mer medveten om mina egna behov och gränser och märkte att jag inte längre brydde mig lika mycket om vissa förväntningar eller ansvar. Det var en lättnad. Jag kan också njuta mer av lugna stunder nu, vilket fortfarande är ett så fint tillskott till mitt liv.”
Hur var den förändringen för människorna runt omkring henne? “Min familj behövde verkligen vänja sig vid det,” berättar Carina öppet. “De såg en annan kvinna och mamma. Jag märkte också att mitt behov av att ta hand om andra minskade. Om någon tappade bort något brukade jag alltid hoppa upp och leta. Nu tänker jag: gör det själv.”
Å andra sidan utmanade klimakteriet henne både fysiskt och känslomässigt. “Det påverkade mig i mitt dagliga liv,” berättar hon. “Jag hade problem med värmevallningar och humörsvängningar, vilket gjorde det svårt att koncentrera mig på mitt arbete.”
Även hennes energinivå påverkades. “Den där tröttheten överväldigade mig ibland. Jag var långt ifrån så produktiv och kreativ som jag ville vara och kunde göra mindre på en dag. Jag var tvungen att verkligen lära mig hantera det.”
Vad hjälpte henne? “Jag kunde anpassa mina arbetsrutiner och ta bättre hänsyn till mina behov och besvär. Det innebar till exempel att jag var tvungen att omstrukturera min kalender. Ibland flyttade jag en deadline och tog fler pauser under hektiska perioder.”
Hon började läsa på om hormonbehandling. Efter att ha diskuterat det noggrant med sin husläkare bestämde hon sig för att ge det en chans för att lindra sina besvär. “Jag kunde prata bra med min husläkare om det. Det var jag glad för, eftersom jag ibland hör andra historier från mina väninnor.”
Det var ett beslut som förändrade mitt liv. Jag hade återigen energi att göra allt jag ville göra på en dag.
“Genom att tillföra hormoner återkom en känsla av balans och stabilitet i mitt liv. Jag kände mig som mig själv igen. Värmevallningarna minskade, jag hade mindre problem med humörsvängningar och hittade tillbaka till den energi jag hade saknat så länge.”
Vad skulle hon vilja säga till andra kvinnor med besvär? “Ta reda på vad som är möjligt och få bra rådgivning. Det är en sådan lättnad när du märker att besvären sakta men säkert minskar.”
Där jag tidigare kände mig fast, flyter allt nu igen.
