Mitt tålamod var kortare än min förståelse

Jag får precis ur mig: "Låt mig vara en stund." Det låter mycket lugnare än jag känner mig. Egentligen skulle jag vilja fräsa ifrån, men rösten är redan på gränsen till att spricka. Sedan stormar jag uppför trappan, och så fort jag kliver in i badrummet kommer tårarna. Inte bara några enstaka tårar här och där. Allt måste ut.

Och medan jag står där tänker jag: vad är det egentligen som händer med mig? Vem har jag blivit?

Det värsta är: ofta har det inte ens hänt något stort. Ingen katastrof eller något sådant. Det är snarare något litet som träffar helt fel. En kommentar eller en fråga. Samma leksaksljud om och om igen. Min son eller min partner som vill något av mig, precis i det ögonblick då mitt huvud redan är överfullt och jag själv inte längre vet vart jag ska ta vägen.

Och då reagerar jag skarpare än jag vill. Inte bara lite irriterat, utan en sådan reaktion där jag redan mitt i den hör mig själv och tänker: sluta. Det är inte så här du menar. Men då har orden redan lämnat min mun. Och ofta kommer det fler. Någonstans inom mig skriker jag att jag måste sluta, men munnen bara fortsätter att gå.

En vallning kan jag fortfarande fatta. Att reagera skarpare känns som att det säger något om vem jag är. Min personlighet. Mitt tålamod. Mitt moderskap. Min roll som partner. Min förmåga att bara fortsätta vara en vanlig människa medan någon frågar var laddaren är.

Och ja, såklart är jag också ibland trött, överstimulerad eller har mycket i huvudet. Det var jag redan innan den här fasen också. Men min reaktion känns nu ibland väldigt annorlunda än det jag känner igen hos mig själv.

Det tar ett tag innan jag ser mer än bara de enskilda ögonblicken – innan jag börjar se mönstret. I stunden tänker jag mest: vad är det som händer? Skärp dig. Lägg av nu.

Det gör allt ännu jobbigare. Jag är inte bara ledsen eller arg, jag skäller dessutom ut mig själv efteråt. Först reagerar jag alldeles för starkt, sedan kommer tårarna, och efter det dömer jag mig själv för att jag reagerade så.

Eftersom jag jobbar för SeeMe-nopause tänker jag kanske på perimenopausen tidigare än många andra. Men det gör inte att allt blir tydligare direkt. Att veta att hormoner kan spela in är en sak, men att förstå varför man plötsligt reagerar som man gör är något helt annat.

För i just det ögonblicket känns det inte som: ja just det, det här är en del av det. Det känns mer som: här står jag och gråter, och jag förstår inte alls vad som händer med mig just nu.

Och nej, jag vill inte börja skylla allt på klimakteriet. Ibland är jag bara trött. Ibland är en dag helt enkelt för mycket. Men om jag oftare hör mig själv reagera på ett sätt som inte känns som jag, då vill jag ändå stanna upp och fundera. Inte för att ursäkta allt. Men för att förstå mig själv lite bättre.

Kanske behöver jag inte vänta med att agera förrän jag redan står i badrummet och gråter. Jag kan märka det tidigare: huvudet är fullt, jag orkar lite mindre just nu. Kanske borde jag också lyssna tidigare när kroppen signalerar att det räcker.

Och hemma kanske jag också borde säga det tidigare, så fort jag känner att det blir för mycket. Att jag just då inte orkar lika många frågor, ljud eller stoj. Det kanske inte alltid hindrar att mitt tålamod ibland tar slut ändå. Men kanske förstår jag lite tidigare varför.

Anneloes är 39 år och skriver för SeeMe-nopause om kvinnor, hälsa och klimakteriet så som det faktiskt ser ut i verkliga livet: ibland tydligt, ibland förvirrande och ibland något man känner igen först i efterhand. Hon jobbar med språk, hälsa och kvinnors berättelser, skriver även böcker, bor med sin fru och deras son, och insåg att man, även när man är nära ämnet, ändå kan missa sina egna signaler.