D-vitaminbrist eller kanske klimakteriet?

Jag är så otroligt trött. Inte som efter en hektisk vecka, där man går och lägger sig tidigt och är redo att köra igen nästa dag. Mer som om någon har dragit ur kontakten och glömt att sätta i den igen.

Vi har precis flyttat in i ett nytt hus, mina arbetsdagar bara rullar på och varje ledig stund spenderar jag med att renovera eller måla. Jobb, familj, renovering. Dessutom har jag svårt att få hjärnan att slå av och gå ner i viloläge. Inte konstigt att jag är trött, tänker jag. Det behöver väl inte ha något med klimakteriet att göra?

Jag lägger också smärtan på det kontot. Min axel återhämtar sig inte ordentligt efter allt målande, och i ryggen sitter en knut som strålar ut mot handen. Smärtan vid höger höft går först att ignorera, men blir långsamt värre. För mycket fysiskt arbete, för lite vila, tänker jag.

Sedan kommer dålig sömn, irritabilitet och förkylningar som avlöser varandra. Tills jag en dag tänker: kanske är det ändå mer än bara stress och ett högt tempo.

Så jag går till husläkaren.

Hos husläkaren berättar jag min något vaga historia. Trött, ont, ofta förkyld, lättirriterad och helt enkelt inte i form. Jag tycker inte ens själv att det låter särskilt övertygande.

Husläkaren nämner flytten och allt som hör till. Ny miljö, annan rytm, mycket att tänka på. Ärligt talat låter det fortfarande väldigt rimligt för mig. Men för säkerhets skull tar hon blodprov.

Det enda som visar sig är en D-vitaminbrist. Inte alarmerande låg enligt referensvärdena, men tillräckligt låg för att göra något åt. Och konstigt nog blir jag nästan glad över det. Det är något konkret jag kan ta tag i.

Det visar sig dock att påfyllning inte är en snabb lösning. Min energi kommer inte tillbaka direkt. Nästa morgon sitter inte kontakten plötsligt i uttaget igen, och det är inte tal om att hoppa ur sängen full av energi för att måla ytterligare åtta väggar. Synd.

Jag behöver tålamod. Och det hade jag verkligen inte särskilt gott om just då. Vissa dagar har jag lite mer energi. Andra dagar känns det som att jag är tillbaka på ruta ett igen.

Mitt humör och mina gråtattacker försvinner inte över en natt. Min partner och son tar ibland fortfarande en liten omväg runt mig.

Ändå märker jag med tiden skillnad. Jag har mer energi, blir sjuk mer sällan och smärtan i höften och axeln minskar. Så var det det då? Det hade varit skönt om det var så enkelt. Men jag vet fortfarande inte om D-vitamin är hela förklaringen.

Jag mår bättre när mitt D-vitaminvärde stiger. Men det betyder inte att jag vet exakt var mina besvär kommer ifrån. Det finns fler möjliga förklaringar. Någonstans i bakhuvudet finns numera också tanken på klimakteriet. Jag är bara 39, men min mamma var i början av fyrtioårsåldern när hon kom in i klimakteriet. Även hon märkte tidigt förändringar, men visste då fortfarande lite om vad det innebar. I efterhand säger hon: "Om någon hade lyssnat mer på mig då, hade jag känt mig mindre osäker."

Kanske är det lite av allt som spelar in.

Det är fortfarande det svåraste med den här typen av besvär. Man vill veta var de kommer ifrån, så att man vet vad man ska göra. Är det stress? Sömn? En brist? Klimakteriet? Helt enkelt för mycket på en gång? Eller överdriver man?

Just den sista tanken dyker förresten upp alldeles för snabbt hos mig. Trots att jag aldrig skulle säga så till någon annan.

Att fylla på D-vitamin hjälper mig. Det vågar jag säga. Min erfarenhet är inget bevis för att alla mina besvär beror på den bristen. Kanske vill jag framför allt alltför gärna ha en enda förklaring, eftersom flera saker samtidigt helt enkelt är opraktiskt.

Det jag däremot vet nu är: jag mår inte bra. Och jag behöver inte först veta om det beror på D-vitamin, stress eller klimakteriet för att ta det på allvar.

Anneloes är 39 år och skriver för SeeMe-nopause om kvinnor, hälsa och klimakteriet så som det visar sig i verkliga livet: ibland tydligt, ibland förvirrande och ibland igenkännbart först i efterhand. Hon arbetar med språk, hälsa och kvinnors berättelser, skriver också böcker, bor tillsammans med sin fru och deras son, och har upptäckt att man kan stå nära ämnet och ändå missa sina egna signaler.