Danielle (52) är account manager på kontoret, singel och mamma till en dotter. Förut körde hon utan att blinka genom hela landet för sitt jobb. Stress, okända vägar och fullbokade scheman gav henne snarare energi. Men runt klimakteriet förändrades allt. Plötsligt kände hon sig spänd inför saker som tidigare gick på autopilot.
Senast stod jag med bilnyckeln i handen framför ytterdörren och tänkte seriöst: kanske borde jag bara ställa in.
Det handlade inte ens om något stort. Danielle hade ett möte på andra sidan stan med en gammal vän som hon nyligen hade börjat prata med igen. Ändå stod hon kvar vid ytterdörren, bilnyckeln redan i handen. Plötsligt började hon tveka på om hon verkligen skulle åka.
"Förr körde jag genom hela Nederländerna för jobbet utan att ens fundera. Köer, tät trafik, okända vägar, det brydde jag mig inte om."
Som fältsäljare älskade hon att köra bil. Friheten, att vara på väg, att träffa nya människor: det var helt rätt för henne. "Folk brukade säga att de inte förstod varför jag tyckte det var så kul. Jag älskade det."
Just därför kändes den här nya oron så konstig. Inte bara på grund av själva rädslan, utan framför allt för att hon inte kände igen sig själv i det. Sedan när hade något så vanligt blivit så komplicerat?
Det som jag tyckte var märkligast var inte ens själva rädslan, utan att jag inte alls kände igen den hos mig själv.
Danielle såg sig själv som någon som alltid levde fritt och bekymmerslöst. Som barn var hon ofta ute och lekte mycket med killarna i kvarteret. Hon klättrade överallt, hoppade från allt möjligt och tänkte egentligen aldrig på risker.
"Min mamma brukade ofta säga: du har verkligen ingen rädsla i kroppen. Och det stämde verkligen. Jag bara levde, utan att tänka efter för mycket."
Det fortsatte så även senare. Hon knöt lätt nya kontakter, anpassade sig smidigt till nya situationer och tog snabba beslut. I sitt jobb gick hon utan problem in hos främlingar. Hon körde ensam till möten, höll presentationer, deltog i luncher och möten. Ett hektiskt liv var en naturlig del av hennes vardag.
"Och nu kan jag ibland känna stress över något så enkelt som ett fullspäckat schema. Eller en födelsedag."
Danielle märkte att hon flera dagar i förväg kunde börja fundera på saker som aldrig tidigare hade bekymrat henne. Hur stressigt kommer det att bli? Kan jag enkelt ta mig därifrån? Har jag tillräckligt med energi för att vara social? "Medan jag förr alltid var den som gick hem sist."
Även i små, vardagliga situationer märkte Danielle att hon tappade balansen snabbare. Hon kunde bli skrämd om någon plötsligt stod bredvid henne i mataffären. Ibland såg hon att telefonen ringde och tänkte: inte nu.
Även under samtal kände hon att hon hade förändrats. ”Jag hörde mig själv plötsligt tveka, medan jag tidigare alltid hade en åsikt utan att behöva tänka efter.”
På utsidan märkte nästan ingen något. Danielle fortsatte att fungera. Hon jobbade, bokade möten, skrattade och gjorde allt som förväntades av henne. Samtidigt var hon ständigt på helspänn.
”Som om mitt nervsystem hela tiden var alldeles för spänt. Ibland ägnade jag hela dagen åt att försöka hålla mig lugn. Det tar så otroligt mycket energi.”
Människor märkte det ofta inte ens. Jag bara fungerade, men inombords var jag ständigt upptagen med att försöka hålla mig lugn.
Att köra bil var fortfarande det tydligaste exemplet på förändringen för Danielle. Just för att bilkörning tidigare hade varit så starkt kopplat till frihet.
"Nu kunde jag plötsligt bli rädd för intensiv trafik eller vara överdrivet vaksam på allt runt omkring mig. Det var som om mitt huvud hela tiden var upptaget med att försöka förhindra att något skulle gå fel."
Men samma oro kunde smyga sig på även när hon satt hemma i soffan. Och det tyckte hon kanske var ännu mer frustrerande. Där fanns ingen intensiv trafik, ingen fulltecknad kalender och ingen uppenbar anledning. Ändå reagerade hennes kropp som om det fanns en fara.
"Mitt huvud visste ju att allt var lugnt, men min kropp hängde inte alltid med."
I början blev Danielle arg på sig själv. Hon tänkte: skärp dig, vad håller du på med? Hon försökte hantera det på samma sätt som hon alltid hade gjort. Bara köra på. Inte gnälla.
Men ju mer hon kämpade emot spänningen, desto starkare verkade den bli.
Efter ett tag började Danielle undvika situationer. Mindre folksamlingar. Färre möten. Mindre bilkörning. Det gav henne en tillfällig känsla av lugn. Samtidigt märkte hon att hennes värld krympte.
"Det skrämde mig. Jag minns att jag en gång ställde in ett födelsedagsfirande och sedan tänkte: sedan när har jag börjat göra sånt här?"
Det stämde inte alls med hur hon brukade se på sig själv. Danielle hade alltid varit en person som gav sig ut, sökte kontakt med människor och anpassade sig lätt. Nu kunde hon känna sig spänd redan innan något ens hade inträffat.
Sakta började hon inse att besvär kopplade till klimakteriet kunde vara mycket mer omfattande än hon någonsin hade föreställt sig. "Jag hade verkligen en sån där stereotyp bild av vallningar och lite dålig sömn. Inte det här."
Då föll fler pusselbitar på plats: den dåliga sömnen, oron, känslan av att ständigt vara på helspänn, att reagera känslomässigt snabbare och de där vågorna av ångest som kom utan någon tydlig anledning.
Danielle sökte till slut hjälp eftersom hon kände att hon hade fastnat i ett mönster av spänning, att vara hård mot sig själv och samtidigt undvika allt mer. Bara att prata om det gav henne en känsla av lättnad.
"Någon sa till mig att jag inte höll på att bli galen. Bara det gjorde en stor skillnad."
På rekommendation av sin husläkare gick Danielle till en coach. Där lärde hon sig att hantera sin rädsla på ett annat sätt, utan att behöva pressa fram allt på en gång. Det handlade om små steg: att köra igen, faktiskt gå på ett möte, att inte fly direkt när hon kände sig spänd.
Ibland gick det bra, ibland inte alls. Minst lika viktigt var att Danielle började vara snällare mot sig själv.
"Att acceptera att jag inte längre gör allt på samma sätt som förr var kanske det svåraste."
Förutom stödet diskuterade Danielle också sina besvär ur ett medicinskt perspektiv. I hennes fall ordinerades hormonbehandling. "Jag märker att det tar bort de vassa kanterna. Det är väldigt skönt."
Förtroendet börjar sakta komma tillbaka. Inte samma gamla självklarhet, men känslan av att spänning inte längre innebär att jag tappar bort mig själv.
För Danielle hjälpte det att förstå att hennes ångest inte bara handlade om något "i hennes huvud". Samtidigt är det viktigt att inte automatiskt skylla alla besvär enbart på klimakteriet.
"Klimakteriet kan påverka hur du mår på många sätt. Men du behöver inte acceptera ångest, oro eller spänning som något du bara måste stå ut med."
Det hon vill säga till andra kvinnor är att det är helt okej att söka hjälp om ångest, oro eller spänning gör livet svårare. Särskilt om du inte längre känner igen dig själv, börjar dra dig undan eller lägger all din energi på att bara klara av vardagen.
"Du behöver inte bära det här själv. Det kan ha med klimakteriet att göra, men det kan också finnas andra orsaker. Du behöver inte vänta tills din värld krymper ännu mer."
För Danielle är det inte så att allt plötsligt blivit bra. Hon känner fortfarande av spänningar och vissa dagar är fortfarande tuffa, men hon har fått en ny tillit. Inte lika självklar som förr, men med en känsla av att spänning inte längre betyder att hon håller på att tappa fotfästet.
Kanske känner du igen dig i några av de här besvären. Undrar du om dina symtom kan ha med klimakteriet att göra? Menopaus-testet kan ge dig bättre insikt i det.
