Floor (50) har spelat hockey sedan hon var elva år gammal. Först med en för stor klubba och benskydd som hela tiden gled ner, senare som tonåring som tränade allt mer intensivt. Till slut spelade hon till och med en tid i högsta divisionen. Hockey var inte bara något hon gjorde. Det var en del av vem hon var.
Sedan jag var elva år gammal stod jag på hockeyplanen. Hockey var min största passion och är det egentligen fortfarande.
Hon kände sin kropp som stark, pålitlig och förutsägbar. Även efter sin tid i högsta divisionen förblev hockey en fast del av hennes liv. Inte längre på samma nivå, men fortfarande seriöst och med samma entusiasm, med träningar, matcher och ett lagtempo som delvis styrde hennes veckor. Efter en tuff match visste hon exakt vad som skulle komma: dagen efter stela lår, andra dagen lite värre och sedan försvann det. Tills det mönstret började förändras runt hennes 48-årsdag.
"Träningsvärk hörde bara till. Faktum är att jag nästan kände det som ett slags system i min kropp. En tuff match, några dagar med stela ben, bra återhämtning och sedan vidare."
Just det gav henne trygghet. Hon visste vad som var normal träningsvärk. Hon visste när hon behövde vila och när hon kunde börja bygga upp igen. Hennes kropp reagerade på ett sätt som hon förstod.
Runt sin 48-årsdag märkte Floor att träningsvärken kom oftare. Inte bara efter ett hårt träningspass eller en intensiv match, utan också vid tillfällen då hon egentligen inte hade gjort något särskilt.
"Ibland kom det bara efter en vanlig arbetsdag. Eller till och med under en lugn vecka. Då tänkte jag: var kommer det här ifrån?"
I början letade hon efter förklaringar som passade in i hennes gamla sportlogik. Kanske hade hon rört sig fel. Kanske hade hon sovit sämre. Kanske var hon bara lite ur rytm. "Sådana förklaringar passade in i hur jag kände mig själv. Jag var någon som förstod sin kropp och kunde justera."
Men detta lät sig inte längre förklaras så enkelt. Träningsvärken kändes mindre kopplad till ansträngning, mindre förutsägbar och därmed också mindre bekant.
Jag är van vid att förstå min kropp utifrån belastning och återhämtning. Det har alltid varit mitt språk.
När Floor tänker tillbaka på början av den förändringen, minns hon särskilt en morgon. Hon vaknade och kände direkt att hennes kropp kändes annorlunda. "Det var inte riktigt smärta. Mer en djup stelhet som redan fanns där innan jag ens hade gjort något."
När hon steg ur sängen kände hon det direkt i benen. De var tyngre och stelare än vanligt. Inte som den välbekanta träningsvärken efter sport, utan något hon inte riktigt kunde placera. "Först tänkte jag: kanske har jag bara legat dåligt. Det händer ju alla ibland." Det satt kvar hela dagen. På jobbet märkte hon att hon var mer irriterad än vanligt. Ett möte som drog ut på tiden. Människor som inte kom till saken direkt. Små saker påverkade henne mer.
Samtidigt kändes hennes kropp påtagligt närvarande. Hennes axlar var spända. Hennes ben kändes tunga, som om hon redan hade ansträngt sig utan att ha gjort något. "Det var helt nytt för mig. Det fanns ingen tydlig orsak, men jag kände det hela tiden."
Floor fortsatte som hon alltid hade gjort. Jobba, träna, spela hockey och gå vidare. Planen kändes fortfarande trygg, nästan som ett andra hem. "Uppvärmningen gick fortfarande bra. Men jag märkte att mina muskler reagerade annorlunda. Mindre smidigt. Mindre snabbt återhämtande mellan ansträngningarna."
Efter träningarna satt känslan kvar längre. Inte den välbekanta träningsvärken som hon som idrottare kände så väl, utan en allmän trötthet i musklerna som inte riktigt försvann.
Sedan kom ett ögonblick då hon inte längre kunde ignorera det. "Under en rörelse på planen kände jag plötsligt en skarp smärta i underbenet. Jag hade inte ramlat och hade inte heller gjort någon konstig rörelse som jag kunde peka på. Bara ett steg, ett frånskjut och plötsligt hände det."
Senare visade det sig att hennes hälsena hade gått av. "Jag hade aldrig upplevt något så smärtsamt. Det var verkligen en vändpunkt."
Inte för att den ena skadan förklarade allt, utan för att hon efter det inte längre kunde ignorera det större mönstret. Hennes återhämtning gick långsammare än hon var van vid, och träningsvärken som hade funnits i bakgrunden i månader fick plötsligt mer betydelse.
Det var inte en skada. Det var inte en dålig vecka. Det var något som hade pågått längre.
Under sin rehabilitering hade Floor tid att reflektera över vad som hände. Långsamt såg hon ett mönster: träningsvärk som hon inte längre kunde förutsäga, långsammare återhämtning och känslan av att hennes kropp ibland redan var "full" utan någon tydlig anledning.
Där tillkom också andra vaga besvär. Saker som hon först hade sett som separata började hänga ihop mer. Och allt oftare dök ett ord upp: klimakteriet. "Först tänkte jag: det kan väl inte vara det? Jag kände mig fortfarande ung. Framför allt för ung för klimakteriet."
Genom berättelser i media, poddar och samtal med andra kvinnor började hon läsa mer om det. I hennes huvud handlade klimakteriet mest om vallningar och sämre sömn. "Inte om hur dina muskler återhämtar sig. Eller hur dina senor reagerar på belastning."
När hon pratade med sin husläkare och fysioterapeut började något förändras. Hon lärde sig att hormonella förändringar, inklusive förändringar i östrogen, kan hänga ihop med muskelåterhämtning, bindväv och belastningsförmåga. Det betydde inte att allt plötsligt var enkelt att förklara. Hennes hälsena, hennes idrottsbelastning, den fas hon befann sig i och hennes återhämtning spelade alla in. Men det gav ändå en riktning.
"Det var konfronterande, men också klargörande. Plötsligt föll bitarna på plats."
Floor slutade lyckligtvis inte med hockey. Däremot började hon lägga upp sin träning på ett annat sätt. Inte längre bara med fokus på styrka, intensitet och att köra på, utan också på återhämtning. "Jag var tvungen att ta vila på större allvar. Tidigare underskattade jag det egentligen."
Hon började använda styrketräning mer medvetet för att stödja sin kropp. Hon började också vara mer uppmärksam på sömn och kost. "Jag har alltid varit medveten om min kost, särskilt eftersom jag tränar så mycket. Men nu började jag också hålla koll på mitt proteinintag med en app."
Det tyckte hon var en utmaning. Dessutom började hon använda kosttillskott, inklusive magnesium och omega 3. "Jag tyckte tidigare att kosttillskott var nonsens. Jag trodde aldrig att jag själv skulle börja med det. Men jag har ändrat mig helt. För mig har de verkligen blivit hjälpmedel."
Inte för att en sak löste allt, utan för att helheten hjälpte henne: träna annorlunda, återhämta sig bättre, mer fokus på kost och lyssna bättre på kroppens signaler.
Jag är fortfarande den där passionerade hockeyspelaren. Det sitter djupt i mig. Nu läser jag min kropp på ett annat sätt.
För Floor var det viktigt att förstå att träningsvärk, stelhet och långsammare återhämtning inte automatiskt betyder att du "bara blir äldre" eller måste träna hårdare. Samtidigt tycker hon att det är viktigt att ta besvär på allvar. "Man ska inte bara skylla allt på klimakteriet. Men man behöver inte heller låtsas som att inget förändras."
Vid ihållande träningsvärk, senbesvär, skador eller tydligt förändrad återhämtning är det klokt att diskutera vad som händer med en läkare, fysioterapeut eller annan behandlare. Särskilt om besvären påverkar din idrott, ditt arbete eller ditt dagliga liv.
Vad Floor vill säga till andra kvinnor är att du ska ta dig själv på allvar om din kropp plötsligt reagerar annorlunda än du är van vid. "Särskilt om du alltid har varit aktiv kan du lätt tänka: bara kämpa på. Men ibland kräver din kropp ett annat tillvägagångssätt. Inte för att du har blivit sämre, utan för att något förändras."
Floor är fortfarande hockeyspelare. Fortfarande passionerad. Men nu läser hon sin kropp annorlunda, med mer fokus på återhämtning, styrka, kost och vila. "Med mina hjälpmedel kan jag fortfarande göra det i livet som gör mig glad. Det är det viktigaste för mig."
Undrar du om dina besvär kan ha med klimakteriet att göra? Menopaus-testet kan ge dig en första insikt.
