Jag såg det inte själv heller

Faktum är: jag såg det inte heller själv. Eller ja, jag såg det någonstans i ett mörkt hörn av mitt huvud, men jag valde att skjuta det åt sidan. D-vitamin. Stress. Trötthet. Dålig sömn. En hektisk familj. En flytt. Helt enkelt mycket att hantera. 

Allt kändes mer logiskt än att ställa frågan: kan det här ha med klimakteriet att göra? 

För ärligt talat? Jag känner mig alldeles för ung för det. 

Jag kände mig gammal. Ibland dramatiskt gammal. När jag äntligen sjönk ner i soffan på kvällen kunde jag inte sitta bekvämt. Jag hade ont i höger höft, en sån där molande smärta som kändes djupt inne i benet. Jag blev tröttare snabbare, förkyld snabbare och överstimulerad snabbare. Och framför allt: ur balans.

Ibland sa min son något litet, och jag reagerade mycket starkare än jag ville. Sedan kom tårarna helt av sig själva. Mitt humör blev inte bättre av det. Jag fick också värmevallningar mitt under ett brädspel. Och det här var på vintern. Jag tänkte bara: vad är det här för något?

Det värsta var att jag inte riktigt kände igen mig själv. Inte bara i mina reaktioner, utan också i spegeln. Jag såg ju mig själv, såklart. Det var inte som om någon annan plötsligt stod där. Men ibland tittade jag på mitt ansikte och tänkte: var har jag tagit vägen? Där jag tidigare kunde dölja en dålig natt rätt bra, avslöjade mitt ansikte nu allt direkt. Det kändes som om jag långsamt sjönk ner i kvicksand.

Även för detta hittade jag först alla möjliga förklaringar. För mycket att göra. För lite tid utomhus. För lite återhämtning. Någon brist. Bara en fas. Äta bättre, träna mer regelbundet, ta något tillskott, klaga mindre. För det är väl ofta så vi gör, tror jag. Vi letar först efter något vi kan fixa. Något praktiskt. En tablett till. Gå och lägga sig lite tidigare. Mindre kaffe. Mer grönsaker.

Men någonstans i bakhuvudet fanns en tanke. Min mamma hade kommit in i klimakteriet redan i början av fyrtioårsåldern. Så ja, tanken var inte helt orimlig. Men jag tyckte ändå att det var orimligt. För mig själv. Jag är inte redo för det här än. Som om man någonsin kan vara redo för det. Som om kroppen först skickar ett mejl med: kära Anneloes, från och med nästa månad går vi in i en ny hormonell fas, klicka här för att godkänna.

Så funkar det ju inte.

Just det tycker jag i efterhand är intressant. För om jag, som är så insatt i det här ämnet, inte direkt kände igen mina egna besvär, hur många kvinnor går då runt med samma känsla?

Jag hör det också från folk omkring mig. Kvinnor som är trötta, sover sämre, reagerar mer känslomässigt, återhämtar sig långsammare efter träning, blir snabbare överstimulerade eller plötsligt tänker: varför gör jag så här? Varför känns min kropp annorlunda? Varför klarar jag allt ena veckan och nästan ingenting nästa?

Och ändå kopplar de det inte direkt till klimakteriet. Särskilt inte om de fortfarande har mens. Särskilt inte om de tycker att de är för unga. Särskilt inte om deras besvär inte stämmer överens med den bild de har: värmevallningar, nattsvettningar, rubbad cykel, punkt slut.

Men verkligheten är ofta mindre tydlig. Besvär kan gå in i varandra. Stress, brister, sömn, jobb, familj, kost, hormonella förändringar: det är inte alltid en enda orsak med en enkel etikett.

Därför vill jag inte skriva om det alltför svartvitt. Allt är inte klimakteriet, men du kan ändå ha det i åtanke som en möjlighet. Kanske behöver du inte vänta med att tänka på klimakteriet tills det känns som att din kropp står bredvid sängen med blåljus.

Anneloes är 39 år och skriver för SeeMe-nopause om kvinnor, hälsa och klimakteriet så som det faktiskt visar sig i vardagen: ibland uppenbart, ibland förvirrande och ibland något man känner igen först i efterhand. Hon jobbar med språk, hälsa och kvinnors berättelser, skriver också böcker, bor med sin fru och deras son, och insåg att man, även när man är insatt i ämnet, kan missa sina egna signaler.