Els (71): ”Om jag hade blivit mer lyssnad på då, hade jag känt mig mindre osäker.”

Els jobbade inom grundskolan och kombinerade sitt deltidsjobb med att vara mamma till två döttrar. När hon slutade med p-piller vid ungefär 43 års ålder märkte hon några små förändringar, men det var inget särskilt tydligt. ”Jag slutade bara med p-piller, tänkte inte så mycket mer på det.” Klimakteriet? Det pratades knappt om det. 

”Mina kollegor stod med huvudet ut genom fönstret under möten. Det var såklart vallningar. Ett av de få symtom som var kända då.” 

Jag hörde mest om vallningar, men de hade jag knappt alls

”Jag var i början av fyrtioårsåldern och slutade med p-piller, de hade dåligt rykte i media då. Efter det fick jag inte längre mens.” Fler tecken kände hon inte igen direkt. Vallningar — som alla verkade prata om — hade hon knappt alls. ”Jag såg det mest hos kollegor: de gick plötsligt till det öppna fönstret under möten för att svalka sig. Då förstod jag: aha, det hör till.” 

I medierna hörde hon inget om det. “Jag har aldrig läst något eller sett någon info om det. Det fanns internet, men inga plattformar som den här.” Det kändes som att det bara var något man var tvungen att stå ut med. 

”Först nu vet jag att mina ledproblem också kunde bero på klimakteriet.” 

Medicinskhjälp brast: ”Detställdes inga följdfrågor”

Under perioden då hon hade ledvärk och sömnbesvär flyttade hon ofta, vilket gjorde att hon träffade flera olika husläkare. ”Jag gick flera gånger, men ingen av dem sa någonsin att det kunde ha med klimakteriet att göra. De ställde heller inga följdfrågor.” 

Även om en läkare då faktiskt beställde en bentäthetsmätning och blodprov, kände hon sig inte lyssnad på i kontakten. ”I efterhand tycker jag det är synd. Om någon då hade sagt: ’Detta kan höra till’, hade jag känt mig mindre osäker, och kanske hade jag haft mindre besvär idag.” 

Inom familjen och vänkretsen kände hon sig som tur var stöttad. ”Mina väninnor har jag känt sedan föräldrakursen – vi kallar oss själva Tuttenklubben. Redan då kunde jag prata bra med dem, och det är fortfarande så. På jobbet var det annorlunda; där skämtades det mest om det.” 

”Jag tänkte ofta: överdriv inte, det här hör bara till.” 

”Jag gjordeintemycketåtdet, men skulle nu frågavidare”

På den tiden gjorde Els inte mycket åt sina besvär. ”Man fortsatte bara. Jag kände inte att jag fick klaga. Det togs inte på allvar, så då nämner man det inte heller.” Vad hade hjälpt henne? ”Tillgång till information. Som ni gör nu med SeeMe-nopause. Att kunna läsa att man inte är ensam.” 

När hon ser tillbaka nu, känner hon mildhet. ”Jag tycker det är synd att jag upplevde det så då, men jag förstår också att kunskapen inte var på dagens nivå. Ändå skulle jag idag fråga mer: varifrån kommer dessa besvär? Och vad kan jag själv göra?” 

”Om jag då hade kunnat läsa det jag vet nu, hade jag känt mig säkrare i samtal med läkaren. Kanske hade jag då också kunnat uttrycka tydligare vad jag behövde.” 

Els’ tips tilldagenskvinnor

Els hoppas att kvinnor idag vågar använda all information och hjälp som faktiskt finns. ”Du behöver inte vänta på att det ska gå över. Och ta dig själv på allvar. Särskilt i kontakten med din gynekolog. Du behöver inte vifta bort det eller tänka att det bara hör till. Ställ frågor, fråga vidare, sök information: det gör skillnad. Och det får du verkligen unna dig själv.”

Tips och råd