Disa (52): “Klimakteriet? Det ordet fanns aldrig i min familj eller omgivning.”

Disa (52) är gift och tar hand om sina fyra barn till vardags. Hon har bott i Nederländerna i 20 år nu. I hennes familj och omgivning finns det ämnen man inte pratar om. Inte ens med sin partner eller mamma. “Inte för att det är förbjudet, men det ligger liksom i luften. Man lär sig automatiskt vad man bäst håller för sig själv.” Så har det alltid varit för Disa. Man pratar inte om sin mens och absolut inte om vad som händer när man blir äldre. Klimakteriet? Det ordet fanns aldrig. Som om det inte existerade

Först trodde jag att jag var sjuk. Sen att jag var utbränd. Jag undrade om jag höll på att tappa bort mig själv.

Värmevallningar, nattsvettningar och irritabilitet

För ungefär tre år sedan började Disa få sina första besvär. Hon tänkte inte direkt på klimakteriet. Först kom värmevallningarna. “Det kändes som om någon satte på en ugn inuti mig.” Hon trodde att hon var sjuk. Sen började nattsvettningarna. Hon låg och vred sig i timmar och kunde knappt fungera på dagarna. Då trodde hon att det var utbrändhet. Sen började hon gråta utan anledning eller blev plötsligt arg. Hon undrade om hon höll på att tappa bort sig själv. “Jag skämdes. Mitt huvud funkade inte som förut. Allt kändes för mycket. Jag glömde saker. Min kropp förändrades, men också mitt självförtroende.”

Jag försökte länge dölja det. För i min omgivning finns det inte mycket utrymme för sån här sårbarhet.

“Det pratades inte om i min omgivning”

Hennes omgivning förväntade sig att hon skulle ta hand om andra, ta ansvar, vara stark och inte klaga. Alltid bara köra på. “Jag har alltid känt att ditt värde som kvinna hänger ihop med din fertilitet och omsorg. Klimakteriet? Det betydde slutet på det där.” Hon kände sig utanför. Hennes man märkte att hon förändrades, men förstod det inte. Han frågade varför hon var så irriterad, varför hon grät så ofta. Disa kunde inte heller ge något svar. Hon visste inte riktigt själv. Hennes mamma sa att hon borde gå ut oftare för att få frisk luft och ‘komma ur sitt huvud’. En väninna sa att alla har det stressigt. Hon skulle bara vara stark.

Det första steget taget

Till slut kunde hon inte längre ta sig ur sängen. Hon var inte sjuk, men det gick bara inte. Allt i hennes kropp sa: stopp. Då gick hon motvilligt till vårdcentralen. Efter att hon berättat sin historia för läkaren sa hen lugnt: “Det låter som att du är i klimakteriet.” “Det var som om en tyngd föll från mina axlar.” Äntligen erkännande och stolthet över att hon tog steget att söka hjälp. Ändå ville hon först förneka det. Inte för att hon inte trodde på läkaren, utan för att hon var rädd för vad det innebar. Disa hade en bild av det: gammal, avdankad, inte längre kvinnlig, oanvändbar. 

Att prata har hjälpt

Läkaren sa åt henne att gå till en specialist. Hon fick med sig broschyrer hem, men gömde dem hemma. Tänk om hennes man såg dem, eller barnen? Ändå gick hon till klimakterierådgivaren. “Och där hörde jag för första gången i mitt liv att det jag kände var helt normalt. Att tusentals kvinnor går igenom precis den här stormen. Inte för att de är svaga eller för känslosamma, utan för att deras kropp förändras. Och att det inte är något att skämmas för.” Det kändes som en lättnad, men också smärtsamt. Hon kände att hon hade svikit sig själv i många år. Men att prata hjälpte. Hon fick praktiska råd och lärde sig att sätta gränser. Hon började promenera, skriva, andas. Små saker som gjorde skillnad. 

Hur mår hon nu?

Disa tog upp samtalet med sin man igen. Först var det obekvämt, oförståelse och tystnader. “Jag berättade ärligt vad jag kände. Han förstod kanske inte allt, men han lyssnade.” Hon har satt gränser i sin omgivning. Hon berättar inte för alla vad som pågår, men är inte längre tyst när någon kommenterar något. “Ibland blir det tyst, men det är okej.” Det går bättre för Disa än tidigare. Hon har accepterat sin nya livsfas. Hon lär sig hantera det, särskilt klimakteriet och omgivningens reaktioner. Det tar tid, men hon har förståelse för sin kropp och är tryggare i sig själv. 

Erfarenhetsberättelser