Michaela (58): om vallningar, känslor och att hitta balans

Michaela jobbar som managementassistent på ett företag inom polymerbranschen och är gift. Hennes son (27) och bonusdotter (22) har flyttat hemifrån. Under flera år kämpade hon med diffusa besvär utan att förstå att det var klimakteriet som låg bakom. Nu har hon mer förståelse för sin kropp och vill peppa andra kvinnor att ta sina besvär på allvar, utan att tappa bort sig själva.

Ibland måste man bara acceptera saker som de är, hur svårt det än är. - Michaela (58 år)

Det började med värme och känslomässiga toppar

“I efterhand har det nog redan börjat runt min 45-årsdag,” berättar Michaela. “Men då förstod jag det inte. Min mens har alltid varit oregelbunden, så där märkte jag inget. När jag plötsligt blev varm vid de konstigaste tillfällena, sov sämre och blev alltmer känslosam, började det långsamt gå upp för mig.” 

På jobbet märkte hon att kroppen förändrades. “Under möten satt jag och viftade med ett papper. Och så fort jag kom hem åkte kläderna av lager för lager för att svalka mig. Jag blev lättare irriterad och hade humörsvängningar. Ibland fanns bara inte min entusiasm där.” 

Så fort jag satt i soffan hemma åkte tröjan av, sedan linnet... allt för att få lite svalka.

Hjärndimma och kort stubin: dags att agera

För ungefär ett år sedan märkte Michaela att hennes koncentration försämrades. “Jag kunde inte riktigt hålla ihop tankarna. Och hemma var jag ofta kort mot min partner, fast jag egentligen inte ville det. Då tänkte jag: det här måste förändras.” 

Hon sökte hjälp hos sin husläkare och började med hormonbehandling: en kombination av plåster och tabletter. “Vallningarna försvann och jag sov bättre. Men andra besvär kom istället: ömma bröst, huvudvärk, illamående. Jag mådde inte bra. Efter några veckor bestämde jag tillsammans med min husläkare att sluta, eftersom biverkningarna blev för tunga för mig.” 

Öppenhet och mildhet: Michaelas nya tillvägagångssätt

Michaela vill visa att det är viktigt att prata om klimakteriet. “Om jag får en vallning under ett möte tar jag bara ett papper och viftar. Varför skulle vi göra det till något konstigt? Det är normalt.” 

Även om hormonbehandling inte passade henne, tycker hon det är viktigt att kvinnor vet att det finns alternativ. “Det som inte fungerade för mig kan vara en lösning för någon annan. Se till att få bra information och ge dig själv tid att upptäcka vad som passar dig.” 

Efter att ha slutat med HRT har hennes besvär inte försvunnit helt. “Vallningarna har kommit tillbaka lite, men de är mindre intensiva än tidigare. Dessutom kan jag hantera dem bättre, till exempel genom att bära lager på lager och ta pauser i tid. Jag försöker vara snäll mot mig själv. Om jag är lite mindre trevlig ibland säger jag till mig själv – men utan att döma.” 

Michaelas tips till andra kvinnor

Michaela rekommenderar andra kvinnor att absolut ge HRT en chans om du har besvär, men betonar också hur viktigt det är att vara uppmärksam på möjliga biverkningar. Se till att få bra information av en specialist och rådgör alltid vid kvarstående eller besvärliga biverkningar, så att ni tillsammans kan se vad som passar dig bäst. 

Hon understryker hur viktigt det är att vara snäll mot sig själv; allt behöver — eller kan — inte lösas. Ibland räcker det att erkänna. Hon uppmuntrar också till att prata om det: med din (hus)läkare, din partner eller personer i din närhet. Du behöver inte bära detta ensam. Slutligen förespråkar hon nyfikenhet, för det som inte fungerar idag kan mycket väl hjälpa imorgon. 

Tips och råd