Under en helg med väninnor får en av Wies väninnor plötsligt ett kraftigt utbrott. Ett vredesutbrott, följt av tårar. ”Det är klimakteriet,” säger hon. Först flera år senare upplever Wies själv vad hormonella svängningar kan göra mentalt.
Vi var fyra väninnor som åkte iväg på en helgresa. Det var härligt att prata ikapp, gå ut och äta och promenera. En av oss behövde lämna stugan tidigt på söndagsmorgonen. Kvällen innan frågade väninnan Suus: ”Kan ni väcka mig i tid? Då kan jag säga hej då till Monique.”
Nästa morgon glömde vi bort det. När Suus vaknade och märkte att Monique redan hade åkt, blev hon rasande på oss. Inte bara lite: hon skrek i minst en kvart och avslutade med ett enormt gråtutbrott. ”Det är klimakteriet,” sa hon snyftande. ”På sistone blir jag arg på allt och alla och känner mig inte alls som mig själv längre.”
Vid det tillfället förstod jag det inte riktigt, men två år senare var det min tur, och då blev det tydligt hur mycket klimakteriet kan påverka en mentalt. För mig yttrade det sig inte så mycket i ilska, utan i stress. Minsta lilla blev för mycket. Jag kände mig nervös men kopplade det inte till klimakteriet eftersom jag helt enkelt hade mycket att tänka på.
Först i efterhand insåg jag att det faktiskt var hormonerna som hade gjort mig så ur balans. Jag hade turen att inte arbeta för en chef, vilket gjorde att jag slapp kämpa med känslor av misslyckande och skuld.
Fyra av mina väninnor, alla i femtioårsåldern och med höga positioner, drabbades av utbrändhet. De hade alltid lyckats hålla alla bollar i luften och klarat av sina ansvar utan problem. De kombinerade arbete med familjeliv, men plötsligt, pang bom, föll de ihop.
Ingen av dessa väninnor kopplade det till klimakteriet. Det var arbetssituationen, ett fullspäckat schema eller ”något annat”, men nej, det berodde inte på klimakteriet.
Det är det som är så förrädiskt. Hormonella svängningar kan påverka signalsubstanserna i hjärnan, vilket kan leda till kort stubin, minnes- och koncentrationssvårigheter samt dålig sömn. Många kvinnor ser detta som ett personligt misslyckande och fortsätter bara som vanligt.
Av egen erfarenhet kan jag säga att det är skönt att veta att ett sådant bakslag kan hänga ihop med klimakteriet. Bara tanken på det kan ge mycket lättnad.
Det var arbetssituationen, ett fullspäckat schema eller ”något annat”, men nej, det berodde inte på klimakteriet.
Det är viktigt att göra det pratbart på jobbet, även om det är svårt. Om du inte gör det för din egen skull, gör det för nästa generation. På många områden är klimakteriet inte längre ett tabu, men på arbetsplatsen är det fortfarande det. Hur skönt vore det inte om en arbetsgivare kunde ge stöd eller åtminstone visa förståelse?
Sluta kämpa ensam och sök hjälp. Diskutera dina besvär med din husläkare eller en specialiserad vårdgivare, som en sjuksköterska med inriktning på klimakteriet från VVOC. Tillsammans kan ni se om hormonbehandling eller annat stöd är lämpligt. Förbered dig väl.
Till sist: mer än någonsin är hälsosam kost och livsstil viktiga under klimakteriet. Det kanske låter tråkigt, men att dra ner på tempot hjälper. Förvänta dig inte att du ska fortsätta på samma sätt som tidigare. En tröst: det blir bättre igen. Och det nya tempot kan vara förvånansvärt behagligt.
Wies Verbeek (58) är journalist, grundare av webbplatsen BLOW.nl och författare till boken ’n Beetje Leuk Ouder Worden, 101 verrassende en bewezen tips. Och hon är mitt uppe i klimakteriet.
