När Wies och hennes väninnor semestrade tillsammans, började en av kvinnorna plötsligt skälla ut resten av gruppen. Ett verkligt raseriutbrott som följdes av en gråtattack. Det var första gången Wies såg hur psykiskt påfrestande klimakteriet kan vara. Några år senare får hon själv uppleva vad klimakteriet kan göra med ens mentala hälsa.
Vi var fyra väninnor som reste bort en helg för att njuta av långa pratstunder, att äta ute och vandra tillsammans. En av oss var tvungen att åka hem tidigt på söndagsmorgonen. Kvällen innan bad vår väninna Suus: "Var snälla och väck mig i tid imorgon så att jag kan vinka av Monique.”
Men morgonen därpå glömde vi att göra det. När Suus vaknade och märkte att Monique redan hade åkt, blev hon alldeles rosenrasande på oss andra. Hon skällde ut oss efter noter, säkert i en hel kvart, och började sedan gråta hejdlöst. "Det är klimakteriet," snyftade hon, "den senaste tiden blir jag arg på allt och alla och känner inte igen mig själv längre."
Just då förstod jag inte riktigt var hennes ilska kom ifrån, men två år senare var det min egen tur att upptäcka hur klimakteriet kan påverka en mentalt. Själv fick jag inte precis besvär med ilska, utan mer med stress. Minsta lilla småsak gjorde mig stressad. Jag kände mig nervös, men insåg inte sambandet med klimakteriet eftersom jag helt enkelt hade för mycket att stå i.
Först senare insåg jag att det faktiskt var hormonerna som fått mig ur balans. Lyckligtvis jobbade jag inte under en chef och slapp därför iallafall att kämpa med prestationsångest och skuldkänslor.
Fyra av mina väninnor, samtliga över 50 och med ansvarsfulla arbeten, drabbades av utbrändhet. De hade alltid kunnat hålla högt tempo och lyckats göra vad som väntades av dem utan problem. Jobb kombinerades flott med familjeliv fram till att de – hux flux – blev utbrända.
Ingen av dessa väninnor förstod att utbrändheten hade att göra med klimakteriet. De skyllde på sina arbetssituationer, sprängfyllda kalendrar eller “något annat”, men nej: det hade absolut inte att göra med klimakteriet.
Det är det förrädiska. Hormonerna påverkar signalsubstanser i hjärnan, vilket resulterar i kort stubin, minnes- och koncentrationssvårigheter och sömnproblem. Många kvinnor ser detta som ett personligt misslyckande och hamnar i en ond cirkel. Jag kan berätta av erfarenhet att ett sådant återfall av osäkerhet inte orsakas av dig som person, utan av klimakteriet. En insikt som i sig kan ha lindrande effekt.
Det berodde på arbetssituationen, den fullspäckade kalendern eller ”något annat”, men nej: det hade absolut inte att göra med klimakteriet.
Det är viktigt att du pratar om din situation på jobbet, även om det tar emot. Du hjälper inte bara dig själv, utan även nästa generation. Enligt min mening är klimakteriet mindre tabubelagt än förr på många områden, men det gäller tyvärr inte våra arbetsplatser. Tänk så skönt det skulle vara om ens arbetsgivare visade mer hänsyn, eller i alla fall hade bättre förståelse för sådana här situationer.
Fortsätt alltså inte att kämpa, utan sök hjälp. Fortsätt att gå till husläkaren tills du får hjälp eller besök en klimakteriekonsulent. Undersök om hormonterapi kan vara till hjälp i din situation. Var väl förberedd.
Och sist men inte minst: under klimakteriet är sund kost och livsstil viktigare än någonsin. Det kan verka tråkigt, men att varva ner lite kan vara till stor hjälp. Förvänta dig inte att du ska (eller kan) kunna fortsätta att leva som förr. Ett lugnande besked är: allt kommer att bli bra igen – och det nya tempot är faktiskt inte alls så dumt.
Wies Verbeek (59) är en sunt åldrande journalist, grundare av webbsidan BLOW.nl samt författarinna till boken “’n Beetje Leuk Ouder Worden: 101 verrassende en bewezen tips” [Njut Av Att Åldras: 101 överraskande och beprövade tips]. Och...hon är själv mitt i klimakteriet.
Under klimakteriet kan du uppleva alla typer av känslor. Du kan bland annat uppleva: irritabilitet, humörsvängningar, ångestkänslor, gråt och koncentrationssvårigheter. Du kan också känna dig rastlös, osäker, känslosam eller nedstämd.