Jos och hans fru Jojanneke har varit gifta i 25 år. Sedan deras två barn flyttade hemifrån, skulle man kunna tro att lugnet sänkt sig över hemmet. Men enligt Jos stämmer det inte alltid. Klimakteriet har gjort att Jos fru har förändrats, vilket också påverkar deras förhållande. Jos: “Vi har alltid varit lyckliga tillsammans, men den senaste tiden har allt förändrats.”
Förhållandet mellan Jos och hans fru förändrades naturligtvis inte plötsligt från en dag till en annan. Jos: “Det började med småsaker. Jojanneke blev oftare irriterad på sådant som hon tidigare aldrig brytt sig om. Om jag t.ex. sa något som normalt sett skulle ha fått henne att skratta, började hon plötsligt fräsa åt mig.”
Förändringarna påverkade parets vardagsliv. “Vi hamnade oftast i häftiga diskussioner istället för att ha givande samtal. Vad jag än gjorde, så var det fel på det.”
Det kan kännas tungt för en partner att se sin käraste brottas med klimakteriebesvär. “Ibland känner jag mig så maktlös,” berättar Jos öppenhjärtigt. “Jag vet ju att jag inte kan göra något åt hennes situation. Jag försöker framför allt stötta henne, vilket inte alltid är så lätt.”
Att hantera oförutsägbara humörsvängningar kan vara svårt även för en partner. Jos: “Hennes humör kan växla enormt och jag vet sällan vad jag kan förvänta mig. Ibland är hon nedstämd och har nära till tårarna, medan hon i nästa stund blir ilsken och tyst. Det händer att jag tänker: åh nej, min fru håller på att bli galen.”
Jos försäkrar dock att de lyckligtvis fortfarande har tillräckligt med trevliga stunder tillsammans. “Det är oförutsägbarheten som är svårast för mig att hantera. När jag försöker vara till hjälp duger det inte, och reagerar jag inte är det fel på det också.”
Trots att jag vet hur svårt hon har det, känns det som om jag är gift med en helt okänd person.
Jos märker att hans hustru även får utstå fysiska prövningar. “Hon sover dåligt, har smärtande leder och är mycket tröttare än innan. Och det är ju knappast gynnsamt för hennes humör.” Jojannekes besvär inverkar även på parets ömsesidiga intimitet. “Vi har mindre intim kontakt än förr och det saknar jag. Inte bara fysiskt sett – även känslomässigt sett känner jag ett större avstånd mellan oss. Det är smärtsamt att märka att hon ibland drar sig undan mig.”
Trots den svåra situationen försöker de hitta tillbaka till varandra. “Jag vet att det inte är personligt menat, och det räcker gott för mig. Hon lider ju också av detta och säger att hon knappt känner igen sig själv när hon reagerar som hon gör.”
Hur ska man kunna stötta någon om man inte vet hur man ska kunna vara till hjälp? Jos försöker framför allt ge Jojanneke det utrymme hon behöver i denna levnadsfas. “Jag visar att jag förstår henne och tydliggör att jag alltid finns där för henne när hon behöver det.”
Jos ser också till att fördjupa sig i ämnet. “Jag läser mycket om klimakteriet och letar regelbundet på olika forum och bloggar efter andras erfarenheter. Det hjälper att vara medveten om hur pass ingripande klimakteriet kan vara. Förr hade jag nämligen ingen aning om det,” medger Jos. “Och så försöker jag vara tålmodig, eftersom jag naturligtvis vill att det ska fortsätta att vara bra mellan oss.”
För närvarande får Jojanneke hormonbehandling sedan några veckor tillbaka. “Först läste vi mycket om det online. Sedan gick Jojanneke till husläkaren för att ta reda på om hormonbehandling skulle kunna passa henne,” förklarar Jos. “Läkaren visade stor förståelse för hennes situation och behandlingen har gjort att hon börjar känna sig bättre. Hon märker en enorm skillnad jämfört med innan. Och det gäller inte bara för henne,” ler Jos.
Vilka råd vill Jos ge till andra partners? “Var tålmodig, ge varandra tillräckligt med svängrum och läs på om klimakteriet. Det är en levnadsfas som man måste genomgå tillsammans.”